Vem ansvarar egentligen för att tjänstepensionen blir rätt?
Många arbetsgivare tror att ansvaret är ”outsourcat” så fort ett avtal är tecknat med ett försäkringsbolag eller en förmedlare. Det stämmer inte. Det juridiska ansvaret ligger kvar hos arbetsgivaren.
Och här kommer den bortglömda delen av ekvationen:
Den anställde har ett minst lika stort ansvar – inte juridiskt, men praktiskt. För utan egna val, egna beslut och egen koll kommer pensionen sannolikt inte motsvara förväntningarna och infria drömmarna inför pensionen
Juridiska ansvaret är alltid arbetsgivaren
När arbetsgivare erbjuder sina arbetstagare tjänstepension sker det genom avtal, antingen via kollektivavtal eller hängavtal, eller genom ett enskilt löfte i anställningsavtalet.
Det innebär att arbetsgivaren avtalsrättsligt har förbundit sig att fullgöra löftet om tjänstepension, i enlighet med den grundläggande principen att avtal ska hållas (pacta sunt servanda). Eftersom tjänstepensionssystemet bygger på att arbetsgivaren är försäkringstagare och betalar premierna, är det också arbetsgivaren som formellt ansvarar för att löftet fullgörs.
Att tro att man alltså överlåtit sitt kontraktsrättsliga ansvar för tjänstepensionslöftet på en försäkringsrådgivare eller försäkringsförmedlare bara för att dessa uppdragits att försäkra löftet är därmed inte korrekt.
Ansvaret ligger alltid hos arbetsgivaren.
Samtidigt så måste vi komma ihåg arbetstagarens roll i sammahanget.
Man kan likna tjänstepensionens förekomst och reglering till arbetsmiljö som rättsområde.
Det formella och icke-överlåtbara ansvaret för arbetsmiljön ligger alltid på arbetsgivaren, och hela systemet är uppbyggt utifrån denna ansvarsallokering.
Det är dock så att en arbetsgivare aldrig kommer att kunna uppnå en god arbetsmiljö utan att ha en samverkan med de anställda. De anställda har ett långtgående eget ansvar att agera för och bidra till att skapa en god arbetsmiljö och till den arbetsmiljö som man vill ha och arbeta i.
Jag vill hävda att man kan direkt applicera samma tankegång på ’ansvarsallokeringen’ kring tjänstepensionen.
När HR och medarbetare samarbetar
Även om arbetsgivaren har det formella, juridiska och rättsliga ansvaret för tjänstepensionslöftets fullgörande, så har den anställde de facto ett eget ansvar för sin framtida pension.
Tjänstepensionen är idag en viktig faktor för att man som anställd ska kunna ha en god levnadsstandard vid pensionsavgång, eftersom det allmänna systemet inte kommer räcka till den levnadsstandard som många - framförallt för de som är vana vid hög inkomst, vill ha.
Att vara medveten om vilka val man kan göra, att aktivt sätta sig in i de möjligheter som erbjuds, kan ha stor betydelse för pensionens storlek och trygghet. Precis som vad som gäller kring arbetsmiljö så ligger det ju i allra högsta grad i den enskildes intresse att säkerställa så att man ges alla möjligheter att skapa de förutsättningar som behövs för att kunna få den levnadsstandard som man vill ha när man lämnar arbetslivet.
Genom att ta ansvar och engagera sig i frågor som rör tjänstepensionen kan varje individ påverka sin ekonomiska trygghet efter arbetslivet. Det är därför avgörande att den anställde inte glömmer bort sitt eget ansvar när det gäller tjänstepensionens utformning och utveckling. Detta inkluderar att ta tiden att sätta sig in i hur tjänstepension fungerar, vad arbetsgivarens löfte till en faktiskt innebär, hur löftet har försäkrats och vad de val man gjort kan ge för utveckling osv.
Enagemanget måste väckas
Generellt har arbetstagaren blivit mer intresserad av tjänstepensionen som förmån, men det är fortfarande mycket vanligt att man som arbetstagare tänker att ’det är säkert bra’ och knappt läser igenom pensionspolicyn som finns refererad till i anställningsavtalet. Tjänstepensionen är idag en viktig del för att man som anställd ska kunna ha en god levnadsstandard vid pensionsavgång, det allmänna systemet räcker ofta inte till den levnadsstandard som många, framförallt som är van vid hög inkomst, vill ha.
